J.

Det var en varm septemberdag. Det var hennes andra år i klassen, i den lilla byn utanför den lilla Västkustska staden. Terminen före hade vi gått på ridskolan ihop och jag var i extas över det. Att vi tillsammans med våra systrar en gång i veckan åkte till ridskolan och ryktade ponnys och red.

Hon gick med raska steg någon meter framför mig. Hennes smala ben var klädda i ett par shackrutiga spandexbyxor och magtröjan var lite för kort för att egentligen vara okej för en tolvåring. Hon svassade fram. Hennes hår var långt och färgat i en dassröd nyans. Hon var så cool.
Jag undrade ständigt hur hon gjorde. Hur gjorde hon för att alla skulle tycka om henne? Mina bröst var ju redan större än hennes men alla killarna verkade skratta åt hennes skämt, inte åt mina. Men det var mig hon tog med sig till affären för att köpa godis på rasten den dagen. Bara jag följde med. Nu i efterhand kanske det snarare var jag som sprang med spontant, i brist på annat att göra, men hur som helst hade jag det bra där, någon meter bakom det röd-dassiga yrvädret.

Hon hade kommit till min skola första dagen efter sommarlovet året dessförinnan. Jag hade hoppat av bussen som alltid kom fram precis innan skolan började och jag undrade vad det var som hände där borta på skolgården.
Jag undrade varför mina klasskompisar stod i ring och applåderade så tidigt på morgonen och gick fram för att se.
Där var hon. Mitt i ringen som bildats omkring henne hade hon någon form av smått morbid uppvisning. Hon hjulade. Om och om igen. Det tycktes vara så att hennes sidekick i mindre format var hennes syster. Hon hjulade också. Om och om igen. De lät de långa håren smeka den sommargrusiga asfalten helt bekymmerslöst och de tycktes älska uppmärksamheten.
”Vilka är det där?” frågade jag Terese som stod längst bak i ringen med armarna i kors.
”De nya tjejerna. De har flyttat hit från typ Malmö eller nåt.”

Hon tittade på mig i affären.
”Har du några pengar då?” sade hon och gav mig en smått irriterad blick.
”Njae… Vi brukar få 20 kronor till godis på fredagar. Vi brukar…”
”Ja, jag har inte tillräckligt för dig att låna ut till dig i alla fall. Men du kanske kan smaka sen.” sade hon och plockade det hon skulle ha. Ganska mycket tyckte jag att hon tog och blev imponerad över att hon vågade handla godis i affären såhär mitt i veckan.
Hon betalade och vi började gå tillbaka mot skolan.
”Får jag smaka?” sade jag, medan hon smaskade på en kolarem.
”Mja, om en stund. Du får vänta!”

Vi kom fram till skolan och de andra i klassen var ute på fotbollsplanen. När vi närmade oss dem tog hon raskare steg. Mina trötta ben som försökt hålla hennes tempo ville inte springa efter. Ville inte verka desperat. Och hon verkade inte vilja att jag skulle följa efter för nu i princip sprang hon.
Hon kom fram till de andra tjejerna som stod samlade vid 100-metersbanan.
”Häääääär var det godis!!” utbrast hon och alla blev själaglada. Hon sträckte ut påsarna med godis som hon köpt och bjöd friskt. Hon tittade på mig som nu var en bra bit bort.
Jag hade fattat. Jag hade stannat lite obrytt vid bollplanket och väntade där, men jag mötte hennes blick.
Hon log. Jag dog.