Det där med ”dieten”

Senaste tiden har allt gått i ett och jag har inte skrivit här på en evighet och lite till. Nu senast jag har haft den äran att representera Johan & Nyström på World of Coffee-mässan i Göteborg, men mer om det i nästa inlägg (det var något av det roligaste jag varit med om, finns massor att berätta!!)

För ett par månader sedan hittade jag en klump i mitt bröst. Jag tänkte att ”nä, men detta är nog ingenting…” men jag gick till en doktor och tittade upp det. Mycket riktigt kände han den också och ett par veckor senare blev det besök hos en klinik här i Stockholm, för att titta närmre på vad det var för något. Redan då hade jag börjat tänka på maten och att jag inte vill vara så stor som jag varit, men när jag hittade knölen blev jag uppriktigt skiträdd. Tankar som ”det vore ju typiskt, nu när allt är så jäkla bra” och ”good things come to good people, ja – tjena!” dök upp och jag var helt lost. Kunde inte fokusera på jobbet som jag brukar och kunde inte vara här och nu.

Under de två veckorna mellan läkarbesöken började jag mellan dödsångesten tänka mycket. Vad har jag gjort med mig själv? Varför misshandlar jag min kropp på det här sättet? Inte konstigt om jag skulle få cancer med tanke på hur mycket raffinerat socker och fett som jag smällt i mig varje dag. Riktigt jobbiga tankar. Det är tufft att vara vuxen och ta ansvar för vad man gjort och för hur man agerat, men till sist kom jag fram till att om det nu skulle vara cancer så får jag ta det som det kommer. jag har så otroligt mycket att kämpa för och det är ju inte som om jag inte kan det.

Jag åkte till Vällingby och satt där i soffan i väntrummet. Allt flög omkring i mitt huvud och det kändes otroligt tungt. Mitt namn blev uppropat och det kändes som att jag skulle brista ut i gråt. Nu får jag domen, tänkte jag.

Jag möttes av en kvinna som jag inte vet namnet på, men som var mycket vänlig. ”Kom med här” sade hon och jag gick med. Det var min första mammografi och jag måste säga att det inte alls var så farligt som jag trodde att det skulle vara. När vi var klara med det slussade den vänliga sköterskan mig vidare till en läkare som gjorde ett ultraljud på mitt bröst.

”Vet du vad?!” sade läkaren och jag brast ut i gråt. ”Du är helt frisk! Det är en fettknuta, eller ärrbildning efter mjölkstockning. Hade du mycket mjölkstockning efter ditt barn?”

”Ja, det hade jag ju förstås”

”Ja, jag ser det här, men vet du vad, det ser helt normalt ut! Du ska få ett friskhetsintyg så kan du åka tillbaka till jobbet sen”

Jag var helt stum. Jag fick den lilla lappen där det stod ”Patienten är friskförklarad” följt av ett handskrivet datum.

Jag gick ut till bilen, startade motorn och grät. Jävlar vad jag grät. Som aldrig förr. Jag var så rädd och kände mig så arg och nu var allt bra igen.

Det är inte alla som har sådan tur som jag den där dagen, men jag tror verkligen att det blev som det blev av en anledning. Jag behövde vakna upp. Få ut huvudet ur röven. Förstå att NU var botten nådd, att min kropp inte egentligen kanske sade ifrån, men att jag måste sluta hålla på som jag gjort i hela mitt liv. Jag kan inte dö nu. Kan inte bara leva för mig själv, när det finns människor som förlitar sig på att jag ska finnas här.

Efter den dusten började jag jobba på allvar. Jag slutade äta bröd varje dag, slutade vräka i mig pasta, men framför allt slutade jag att hitta på orsaker för att fortsätta missbruka.

Någon sade till mig att raffinerat socker omvandlas till alkohol av kroppen och det finns ingenting jag vill mindre här i livet än att vara en alkoholist.

Idag har jag gått ner mellan 32-36 kilo. Jag började lite smått att tänka på maten i december förra året och jag är otroligt stolt över vad jag har lyckats åstadkomma. Jag pendlar lite upp och ner men det är helt okej. Jag gillar att se spegelbilden, klä på mig på morgonen och jag gillar att må så här bra!!

Jag är ödmjuk över människor som mejlar, frågar och hejjar på mig och många tror att det är någon sorts diet, men det är det egentligen inte. Vill jag möla i mig pasta så gör jag det, men det skulle kännas falskt av mig att jobba med hållbarhet och inte ens kunna leva ett hållbart liv.

Jag får mycket frågor om hur jag ska göra nu, när jag är nöjd med vikten. En sak är säker – för mig är det bara att titta på vår fantastiske lille son och då vet jag att vad jag gör är rätt och värt att fortsätta med. Jag ska vara med länge och jag vill se hans barnbarn en vacker dag, det är värt att skippa kanelbullarna för – alla dagar i veckan!

Glad sommar på er!/ Sara

unnamed

Annonser