Spegelbild.

Det var sådär alldeles för sent på kvällen, efter en händelserik dag. Jag hade varit på jobbet en stund och förberett inför kommande arbetsdag och innan det tagit en kaffe med en vän. Innan det tvättat och haft en hektisk morgon med familjen.
 
 Jag gick på toaletten och när jag ställde mig för att tvätta händerna lyfte jag blicken och tittade i spegeln. Rätt in i pappas ögon.
 I spegelbilden som visade mig, trött och med rödsprängda ögon, var hans blick allt jag såg.
 Ville han mig något? Varför blev jag ständigt påmind?
 Om allt det där jag sett som jag helst inte velat se?
 Om mögligt bröllopsporslin och golv täckta av sådant som vårdpersonal borde funnits där för att ta hand om?
 Om hans sista andetag?
 Om kistan som stod där klädd i blomster, den där augustidagen?
 
 Det kommer nog aldrig sluta att göra ont, men varför dök han upp i mitt huvud NU?! När allt var lite körigt? Lite mycket att tänka på och när det fanns så mycket att se fram emot. Varför tvingade då min spegelbild mig att ta ett steg tillbaka?
 
 Jag visste inte om det var svar jag letade efter, eller om det var frågeställningarna i sig som var grejen.
 Det verkade i alla fall som att det alltid skulle vara ketchupeffekten som regerade – att allt alltid hände på en och samma gång, både i verkliga livet och i mitt känsloliv.
 
 Eller som pappa sade när jag frågade honom varför inte han kunde laga farmors mat. Hon som alltid klagade på att hemtjänstens mat var så näringsfattig. Han som var så duktig på att laga mat.
 ”Nej, det blir för emotionellt jobbigt för mig. Jag skulle inte klara av det. Sitta och mata sin egna gamla morsa, det kan jag bara inte göra!”
 
 Det han sade gjorde det så uppenbart för mig. Det kunde han bara inte göra.
 Precis som att han bara inte kunde hålla sig nykter genom en julafton när vi alla var samlade. Det blev för emotionellt jobbigt för honom. Han behövde döva och skydda.
 Han orkade inte se sig själv i spegeln.
 
 Men där stod jag nu – Face to face med pappas trötta ögon i min spegel. Hans ögon som jag så många gånger sett rödsprängda och helt tomma på energi. Det känns ibland som att jag slår bort tanken av att jag skulle se ut som honom, men i just den här stunden blev det så påtagligt.
 Jag log. För att jag var så glad. För att mina ögon inte var rödsprängda av för många öl och sömnlöshet på grund av det, utan på grund av en lång dag. Tillsammans med de jag älskar allra mest. Mannen som jag skulle få krypa tätt intill och viska ”jag älskar dig!” till, efter att för sista gången den kvällen ha strukit min sons lilla sovande kind i barnsängen. ”Godnatt suss gott hejdå adjö!”
 
 Mina ögon fick gärna vara röda och jag såg det som pappas sätt att dyka upp för att påminna mig om att vara tacksam, hur trött jag än var.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s